Historia

Begynnelsen

Redan när vi började vår tideräkning, för drygt 2000 sedan, började öarna kring nuvarande Husarö träda upp ur havet och bilda en utskärgård. De högsta bergen, som då var ca 5 meter höga, höjde sig sakta men säkert över vattenytan. Snart kom fiskare och jägare från fastlandet och byggde en liten bod att övernatta i på den största av holmarna. Det var en enkel bod men den fick ändå ge namn åt ön. Ön fick namnet Husarn, som ungefär betyder Bodskär. 1) 2) Öarna kring Husarn bildar enheten Husarö skärgård. I denna skärgård ligger bl.a. Byholmen.

1. Lotsberget, Lillskogsbergen
2. Bockholmsbranterna
3. Österskogsbergen
4. Fagerviksskatberget
5. Kallviksberget
6. Västerbranterna
7. Siggholm
8. Furholm
9. Norra Långholm
10. Byholm
11. Särsö
12. Öskaten

 

Efter ca 1000 år började människor utnyttja öarna mer regelbundet för jakt och fiske. De första små bodarna byggdes och användes för tillfälliga övernattningar vid just jakt- och fiskesäsongen.

1. Österön
2. Västerön
3. Jarlbacksberget
4. Skeppholm
5. Hemsandholm
6. Alänningholm
7. Bockholm
8. Stora Lövskär
9. Norra Långholm
10. Gullholm
11. Furholm
12. Siggholm
13. Rävskären
14. Fjärdholm
15. Byholm
16. Särsö
17. Ösandholm
18. Marskär
19. Ekholm
20. Sviholm
21. Fåröjorna
22. Kastholm

 

Ortnamnens historia

Att Husarö tidigare hette Husarn har du redan kunna läsa och även att det betyder ungefär Bodskär, men nu ska du få veta lite mer om hur öarna har fått sina namn.

Husarö

Den första leden i namnet: Hus- motsvarar vårt ord hus, men förmodligen var det mer fråga om en slags bod från början. Den andra delen -arn betydde först eldstad, som ju är en slags upphöjning, vilket det senare kom att betyda. I urnordisk tid lånades ordet in i finska språket under formen arina som betyder klippa eller grund i sjön. Det är alltså mycket troligt att Husarn betyder ungefär Bodskär eller Bodklippan.

Särsö

Namnet Särsö är svårare att härleda. I Valdemar Seirs seglingsbeskrivning heter ön Saersör men det namnet hittade troligen seglarna på och det har aldrig använts av lokalbefolkningen. De sade i stället Ön eller Husarö-Ön.
Den mest betydande av byns betesholmar fick namnet Ön i vardagligt språk (precis som Edö Ö, Träskö Storö o.s.v.) och man gjorde därmed en klar skillnad mellan Särsö och de mindre betydelsefulla holmarna. 3) 4)
I sin bok ”Kring ortsnamn i Stockholms skärgård” ger Åke Gehlin en acceptabel förklaring till namnet Saersör. Som jag tidigare nämnt hade farleden två parallella sträckningar. En öster om, och en väster om Särsö. Saer betydde i fornsvenskan ”åtskills” och kan alltså ha syftat till att farleden delar sig vid Särsö. Att lokalbefolkningen inte använde namnet, utan att det bara fanns på sjökort stärker den teorin.

Byholm

Namnet Byholmen kommer helt enkelt av att ön var byns holme. I folkmun utelämnas ofta ändelsen -en och ön kallas bara Byholm. På den här sajten möter du ganska inkonsekvent båda formerna.

 

Skatteläggning

För att beskatta folk måste man veta vad de hade för inkomst och vad de ägde. Därför gjorde man på 1600-talet så kallade skatteläggningskartor.

Den allra äldsta kartan som finns över Husarö är från omkring 1640. Det är en skatteläggningskarta. För att tillverka sådana kartor gick man helt enkelt runt och mätte ut gårdarnas storlek och tog rätt på hur stora skördar åkrarna kunde ge. Detta kunde ge underlag för beskattningen.

På Husarö fanns då två gårdar: Husarö Norregård som ägdes av Matz Oluffsson och Husarö Södergård som ägdes av Anders Persson. Dessa gårdar kom senare att kallas Östergården och Västergården.
På varje gård bodde ca 15-20 personer och varje gård betalade i skatt 1 tunna strömming, 1 tunna torsk, 1 lispund smör och 3 famnar ved till kronan.

På kartan finns även en skriftlig beskrivning i vilken man nämner de så kallade betesholmarna som ägdes gemensamt av gårdarna. Där finner vi för första gången Byholmen där man hade får, kor och hästar på bete ända fram till det att ön fick fast bebyggelse. Vi finner också Särsö som en så kallad ”engesö”, som ger inte mindre än 12 lass hö om året.
De övriga betesholmar som nämns är Långholmen, Bockholmen, Idskär, Aspskären (Lillskär och Storskär), Halsholmen och Siggholmen. Dessutom finns en massa småholmar som inte går att använda, eller som det står på kartan: ”Hoos samma holma ligga ock många små Skär som intet duga”. 5) 6)

Storskifte i byn

Lite senare, närmare bestämt 1795-96 skedde storskifte i Husarö by. I praktiken genomfördes dock bara en del av skiftet p.g.a. oenighet mellan ägarna. Men än idag kan man finna små stenrösen lite varstans på Husarö och Särsö. De består av en stående sten i mitten som är omgiven av mindre liggande kantstenar och är alltså minnen från storskiftets tid. 7) 8)

 

Storskiftesröse

Byholmens befolkning

På Husarö fanns en dräng som hette Anders Gustav Sjöberg f 1833 och en piga som hette Erica Gustava Bergström f 1824. Anders Gustav var dräng på Östergården och Erica var piga på Västergården. Husen låg ganska nära varandra och tycke uppstod mellan de två. Ingen av dem var född på Husarö och de behövde någonstans att bo. För att få det var man på den tiden tvungen att försöka få arrendera ett torp. Anders Gustav fick arrendera Byholm och därmed blev han och hans familj torpare och Byholmens första bofasta befolkning.

Grunden efter vad man tror är Byholmens allra första boningshus.

I början av 1800-talet tillhörde Byholm mästerlots Gustav Sjöbergs gård som senare införlivades med Viktor Sjöbergs ägor och kom att kallas Husarö gård.

Anders och Erica

Anders Gustav och Erica flyttade till Byholm 1854, men gifte sig först 1856. 1857 fick de en dotter som de döpte till Kristin och den 22 februari 1860 fick de en son som de döpte till Carl Gustav. 9)

Familjen livnärde sig huvudsakligen på fiske men hade också ett litet jordbruk. Fiskeredskapen var bundna av hemodlat lingarn som var berett och tvinnat i olika grovlekar, ett arbete som utfördes av kvinnorna.
Byholmarn, som Anders Gustav kom att kallas, hade mycket fiskeredskap och det fiskades hårt för uppehället. Han hade många nät och skötar och ett 100-tal ryssjor för gäddfiske på våren. Ålryssjor m.m. fanns i förråd och dessutom fiskade man mycket med not. Det fanns stornot som ägdes av flera fiskare tillsammans, ett s.k. notlag, men det fanns även mindre notar, såsom svepnot och bonot. I notlaget var Anders Gustav oftast notkung, d.v.s. den som ordnade notdragningen.
All säljbar fångst fraktades till Stockholm för försäljning medan ej säljbar fisk rensades och lades i ett stort saltkar i sjöboden, den så kallade familjegraven, för att sedan användas i det egna hushållet.

På den här tiden sträckte sig inte ångbåtstrafiken ända ut till Husarö så man fick själv ro in fisken till Stockholm.

När Carl Gustav var 9 och hans syster Kristin 11 fick de ensamma ro in till Stockholm med den fångade fisken. De startade vid 4-tiden på morgonen och kom fram till Fjäderholmarnas värdshus på kvällen. Där sov de över för att tidigt nästa morgon hinna ro in till Munkbron före torgdags. Den tyngsta rodden var upp för strömmen till Stockholm och där var det alltid motström när de kom med fisksumpen fylld med fisk. Hemvägen gick dock lättare. För Carl Gustav och Kristin var rodden mer ett äventyr och ett avbrott i den trista vardagen än ett nödvändigt ont.

I 20-årsåldern lämnade Carl Gustav Byholm för att ägna sig åt sjöfarande. Han var bl.a. 3:e styrman på ångaren ”Västernorrland” och ett tag även delägare i ett mindre segelfartyg, ”Karl-Anna”. Dessutom var han styrman på ”Skärgården” 1886-87 på traden Stockholm-Möja. Den turen var ett av de första försöken att börja med regelbundna skärgårdsturer. 10)

Det här är troligen Byholmens andra boningshus, där Carl Gustav Sjöberg bodde.

År 1890 började Viktor Sjöbergs affärer gå dåligt och han blev tvungen att sälja av det han kunde. Anders Gustav Sjöberg friköpte då Byholm vilket ledde till att sonen Carl Gustav återvände hem för att hjälpa fadern att sköta gården. Man tror därför att det har funnits två boningshus på Byholm. Ett där Anders Gustav bodde och ett där Carl Gustav bodde.
Erica gick bort före Anders Gustav och när han blev änkeman överlät han gården till sin son.

 

 

Familjen Lundin

Någon gång mellan 1901 och 1911 flyttade familjen Sjöberg till Blidö och Byholm kom i Stockholmsfamiljen Lundins ägo. Lundin hade hyrt på Husarö och på Skeppholm och därigenom fått nys om att Byholm var till salu.

Gullan, Anna och Harry Lundin.

1912 lät sotarmästare John E.W. Lundin bygga den nuvarande huvudbyggnaden i vilken familjen skulle bo på somrarna.

När John avled någon gång mellan 1914 och 1920 stod Anna som ensam ägare till ön. Byholm togs då över av dottern Gullan eftersom den äldste brodern Ivar hade dött i unga år. Gullan gifte sig senare med Nils Rydick som var chef för Stockholmsavdelningen i rederiet AB Broström.
Nisse och Gullan utnyttjade ön som sommarställe, men Gullans yngre bror Harry f 1910, bodde året runt på ön efter ca 1930.

Innan Harry flyttade ut arbetade han i en Lettisk affär i Stockholm som tillverkade kristallkronor. Senare, när han bodde på Byholm, arbetade han som tillsyningsman på Finnhamn och hade också stora jordgubbsodlingar på Byholm. Dessa började han med på 1930-talet, men det var först under kriget som det kom igång på riktigt. På 1950-talet trappades odlingen ner och nu finns tyvärr inga ”gubbar” kvar alls längre.
Harry hade uppköpare i Stockholm men det mesta av sin skörd åkte han själv runt och sålde på holmarna. En bra dag kunde han, Gullan och Nils plocka upp till 500 liter, säger han. Han odlade också lite potatis som han sålde samtidigt som jordgubbarna.

När Lundins kom till Byholm fanns bara grunder efter gamla byggnader kvar, men under sin tid på ön hann familjen Lundin bygga det stora boningshuset, en liten stuga, sliphus, en bod med dass, båthus med brygga och en liten tvättstuga.
Lundins på Byholm hade det ganska gott ställt och de var de första i trakten som hade motorbåt. Lite senare var Harry också den första i Husarö skärgård som skaffade TV. Skärgårdsborna kom ofta över till honom och tittade på denna nya konstiga uppfinning. Av de som samlades var bl.a. Emil och Agnes Granholm från Särsö.

När Harry var ung kunde man ro runt hela Byholm men landhöjningen gjorde snart att det blev omöjligt.
En dag höll Eugen Jansson som hade en tomt på Särsö, på andra sidan Byholmssundet, på att bryta stubbar och spränga sten där över. Då han inte hade någonstans att göra av med stubbarna och sprängstenen kom han på att om man ändå inte kunde ro genom sundet kunde man ju lika gärna bygga en bro. Så han började lägga ut sina stubbar och stenar och fick snart hjälp av Harry från andra sidan av sundet. Det tog inte lång tid förrän de hade byggt en bro mellan Byholm och Särsö och den finns kvar och används än idag.

Det var inte helt lätt att få tag i mat på vintern och oftast skickade Gullan och Nils ut mat till Harry med ångbåten. Harry berättar att han en vinterdag när isen var tillräckligt stark, trots leveranserna från Stockholm, gick över till Husarö och handlade i affären där. Han hade sin schäferhund med sig och en kälke som hunden drog. När han skulle gå hem hade han packat sina varor i kälken och Husaröborna såg hur han gick hemåt med hunden som drog kälken. När de kommit ut till Skeppholmsgrunden stannade hunden plötsligt och vägrade dra längre. Harry gick framför och lockade men ingenting kunde få hunden att röra sig ur fläcken. Så Harry kopplade loss den och började dra kälken själv. När han hade gått en bit tyckte han plötsligt att det kändes väldigt tungt. Han vände sig om och upptäckte att hunden satt på kälken och åkte med!

1973 dog Nils Rydick och Gullan bodde på Byholm med Harry i några år. Hon blev så småningom sjuk och de insåg att de inte kunde behålla ön. 1980 sålde de och denna gång köptes ön av Bosse och Kerstin Stjernberg.

Gullan ville, trots att hon hade accepterat att sälja, inte lämna ön och hade bestämt sig för att hon ville dö på Byholmen.
Detta blev en mardröm för de nya ägarna, som blev tvungen att ta hand om den döende kvinnan, utöver sina 3 små barn.
Så småningom släppte Gullan dock greppet och lämnade ön. Familjen Stjernberg bodde därefter själva på ön fram till hösten 2016.

11) 12) 13) 14)

Källförteckning

  • Bertil E. Sjöberg: Rospiggen 1974
  • Åke Öhman: Särsö 1984
  • Åke Öhman: Lotsarna på Husarö -några anteckningar om en skärgårdsö och dess historia, Ljusterö hembyggdsförenings skriftserie, artikel 3
  • Intervju med Åke Öhman.
  • Intervju med Erik Nilsson 1993-01-06
  • Intervju med Ulla Westman 1992-11-05
  • Intervju med Harry Lundin 1992-11-04

Notförteckning

  1. Åke Öhman: Särsö 1984, sid 2
  2. Åke Öhman: Lotsarna på Husarö -några anteckningar om en skärgårdsö och dess historia, Ljusterö hembyggdsförenings skriftserie, artikel 3.
  3. Åke Öhman: Särsö 1984, sid 2
  4. Åke Öhman: Lotsarna på Husarö -några anteckningar om en skärgårdsö och dess historia, Ljusterö hembyggdsförenings skriftserie, artikel 3, sid 1.
  5. Intervju med Åke Öhman.
  6. Åke Öhman: Särsö 1984, sid 7
  7. Intervju med Åke Öhman.
  8. Åke Öhman: Särsö 1984, sid 8
  9. Intervju med Åke Öhman.
  10. Bertil E. Sjöberg: Rospiggen 1974, sid 74
  11. Intervju med Åke Öhman.
  12. Intervju med Erik Nilsson 1993-01-06
  13. Intervju med Ulla Westman 1992-11-05
  14. Intervju med Harry Lundin 1992-11-04

Comments are closed.